När gav sverige bort norge

S  Fördjupning

De aktstycken såsom justerade den svensk-norska unionen mellan 1814 samt 1905 var: fredstraktaten inom Kiel, konventionen inom Moss (se nedan) samt kungavalet inom november 1814. Samtliga dessa plats kompromissprodukter samt innehöll ett sektion oklarheter. var speglades dem skilda grundhållningar såsom unionen dryckesställe tillsammans sig ifrån början.
 

Om man ifrån svensk blad såg Norge likt enstaka belöning på grund av land i norden samt unionen såsom en steg vid vägen mot fullständigt införlivande, betonade norrmännen å andra sidan för att den egna konstitutionen samt detta inre autonomi fanns steg vid vägen mot fullständig självständighet.

Karl XIV Johan plats efter makttillträdet monark inom båda länderna. möjligen plats han mer populär inom Norge, åtminstone vittnar detta entusiastiska mottagande han fick inom Kristiania (Oslo) både 1832 samt 1835 ifall det.

Utrikesdepartementet inom huvudstaden företrädde både dem norska samt dem svenska intressena. Norges handelsflotta utvidgade, delvis vid bekostnad från den svenska.

Den norska regeringen fanns delad inom numeriskt värde avdelningar. Statsministern samt numeriskt värde statsråd befann sig inom huvudstaden till för att delta inom detta sammansatta statsråd var unionella ämnen behandlades. Statsrådsavdelningen inom Oslo förde enstaka mer undanskymd tillvaro nära sidan ifall detta alltmer självmedvetna stortinget (Norges riksdag).

Den norska konstitutionen (grundloven) gav kungen suspensivt veto (rätten för att skjuta upp beslut). numeriskt värde gånger kunde denne vägra för att godkänna en stortingsbeslut dock den tredjeplats gången gick förslaget igenom. Karl Johan försökte ett fåtal en helt veto, även tillsammans med hjälp från militärt hot, dock stortinget gav ej vika. Utökad kungamakt betydde inom upphöjd grad ökad svensk inflytande inom Norge genom för att kungen fanns detta sammanhållande elementet inom unionen. Hur grundlig vetot skulle existera inom grundlagsfrågor plats oklart. detta kom även för att bli den utlösande faktorn då den norska parlamentarismen segrade 1884.

Från 1830-talet gjordes flera försök för att ersätta dem skiftande bestämmelserna tillsammans en enhetligt nytt unionstraktat, dock 1862 förkastade stortinget slutgiltigt en förslag vilket den inledande unionskommittén ägde framlagt.

En stridsfråga plats ståthållarämbetet, den kungautnämnde svenske ämbetsman liksom styrde medan kungen vistades inom land. Efter 1829, då ståthållaren Baltzar von Platen låtit armé skingra demonstranter såsom fordrade för att erhålla fira 17 femte månaden i året, ägde norrmän upprätthållit ämbetet. Sedan 1856 stod detta mot samt tillsammans med vakant (ledigt). beneath ståthållarstriden 1859-1860 tvingades Karl XV för att ta åter sitt löfte ifrån kronprinstiden för att avskaffa ämbetet. ett frikostig förgrundsgestalt likt J.A. Gripenstedt tolkade den storsvenska hållningen tillsammans nästa starka ord: "Norskarna ett fåtal ej krusas utan böra styras tillsammans med starka tyglar samt piska." Opinionen riktades mot kungens självrådighet och"eftergiftspolitik". inom än mer aggressiv form eller gestalt kom den för att återuppväckas beneath 1880-talets unionsstrider.

Trots allt förmå tiden ifrån 1814 mot 1860-talet karakteriseras liksom unionens lyckliga tidsperiod. Mellanrikslagen likt inom frikostig anda genomfördes 1825 gav handeln mellan "brödrafolken" grundlig tullättnader. Särskilt norsk sjöfart samt köp gynnades från lagen, likt är kapabel ses vilket en tidigt liberalt genombrott samt en från dem erhålla mera påtagliga resultaten från unionen.

Militärstrategiskt blev unionen ett buffertzon mellan stormakterna. kalenderår 1835 fick Norge enstaka representant inom den ministeriella konseljen, var unionens utrikesfrågor avhandlades. Konsuler började även utnämnas inom en sammansatt statsråd, var länderna fanns lika representerade. ifrån 1870-talet växte dock den norska nationalismen, representerad från bondepartiet venstre, såsom tillsammans sina krav vid parlamentarism samt självständighet kom för att prägla unionens sista tid.

Venstres ökade aggressivitet hindrade Oscar II ifrån för att genomdriva vetot inom grundlagsfrågor. liksom enstaka resultat från detta bildades den inledande venstreregeringen 1884. Parlamentarismen ägde segrat samt dem norska självständighetssträvandena ägde gått in inom enstaka färsk fas.

I landet växte ett starkt Norgekritisk, konservativ strömning fram samt sedan unionsstriden blossat upp upphävdes tullättnaderna 1895 ifrån svenskt håll liksom en led inom kampen mot dem norska självständighetssträvandena. Avskaffandet besitter från historikern berg Carlsson betecknats såsom "en spik någon som har blivit besegrad eller nedslagen inom unionens likkista".

Det vilket slutligen sprängde den bräckliga unionen plats konsulatfrågan. Norge godkände ej för att konsulerna underställdes den gemensamma utrikesministern. Upprättandet från en självständigt norskt konsulatväsen stöddes från både vänster samt motsats till vänster inom femte månaden i året 1905. Oscar II utnyttjade ej sitt kungliga veto varvid regeringen avgick. då kungen ej lyckades forma ett fräsch förklarade stortinget den 7 juni unionen upplöst. Trots vapenskrammel lyckades parterna inom Karlstadsförhandlingarna nå enstaka fredlig uppgörelse (se nedan).

Karlstadskonferensen 1905

I dem förhandlingar likt ägde utrymme inom Karlstad mellan 31 augusti samt 23 september 1905 enades land samt Norge ifall ett fredlig upplösning från unionen. ifrån landet deltog bl.a. samlingsregeringens statsminister Christian Lundeberg, utrikesminister Fredrik Wachtmeister, Hjalmar Hammarskjöld samt Karl Staaff. Norges delegation leddes från statsminister Christian Michelsen. Förhandlingarna omgärdades från vapenskrammel ifrån båda sidor, dock opinionen fanns till fred.

Gränsbefästningarna plats nära för att spräcka ett uppgörelse dock mot slut erkändes Norges självständighet. Efter skickligt agerande från Michelsen fick Norge behålla fästningen Kongsvinger. dem svenska samernas rättigheter garanterades, samt transittrafiken (trafikförbindelserna mellan länderna) behölls. Konflikter mellan parterna skulle hänskjutas mot Internationella domstolen inom Haag.

I oktober godkände regeringarna samt parlamenten avtalet, samt detta undertecknades från utrikesministrarna den 26 oktober.